Foto: Maria Markenroth Nordström

Till det faktiska spelandets försvar

“Hur många jag faktiskt spelat? Kanske ett av tio.”

Orden som fick mig att häpna kom från en äldre brädspelare – han kanske var så gammal som trettio(!) – vars brädspelssamling var den största jag hittills sett och antagligen kunde slå många spelbutiker på den tiden.

För mig var det ofattbart – hur kunde någon äga ett spel utan att spela det? Själv hade jag knappt en handfull spel, och lånade metodiskt hem alla spel som fanns i spelföreningens spelotek för att läsa reglerna och testa dem på mina mer eller mindre villiga kamrater.

Sedan dess har jag förstått att det är långt ifrån ovanligt att folk köper högvis med spel som sedan aldrig ser spelbordet. Det gäller långt ifrån bara brädspel; ospelade rollspel och kanske särskilt figurspelsfigurer brukar hopa sig på folks spelhyllor. Vissa ser sig säkert som samlare och har egentligen inga planer på att spela spelen de skaffar, men något säger mig att de är i minoritet.

Hur kommer det sig då att spelentusiasters hyllor ofta dignar av ospelade pärlor? Anledningarna är antagligen flera. Att de som har råd med en hobby ofta har mer tid än pengar är gissningsvis en av bovarna i dramat, men även att de har ett större spelintresse än “sociallogistisk” förmåga. Att ordna till själva spelandet och se till att rätt personer är på rätt plats vid rätt tillfälle med rätt intresse kräver en del färdighet och en hel del ihärdighet, även om man har gott om kontakter! Kräver spelet dessutom vanlig logistik i form av yta, förvaring, tillbehör et al, så blir det ännu ett hinder.

Men borde man då inte tänkt på allt detta innan man köpte spelet? Well, det borde man kanske – men för många är säkert spelfantasierna minst lika viktiga som det faktiska spelandet. Kanske är många av fantasierna färgade av tidigare spelande när man var yngre. Att köpa spelen stärker fantasierna och självbedrägeriet att man faktiskt kommer att få det till bordet till slut – även när det redan finns gott om ospelade spel hemma.

Kanske kan man tycka att det är oförargligt, men konsekvenserna är stora. Spelare tenderar att haussa spel baserat på sitt tänkta spelande, och inte sitt faktiska spelande. Gameplay och speldesign ligger långt ner på listan när det kommer till om ett spel säljer eller inte, och resultatet blir därefter – butikshyllorna fylls av skräp. Att spelen inte spelas så mycket förvärrar problemet; om de inte spelas upptäcks ju inte bristerna. Allra värst är “Kickstartersjukan” där spel säljer helt baserat på tänkt spelande, och inte faktiskt spelande.

Ljusglimtarna på horisonten är få, och lite talar för att saker och ting kommer att förändras på den här fronten. När det kommer till rollspel så har “actual play”-podcasts blivit populära, och förhoppningsvis leder de till mer spelande, istället för att bara stärka fenomenet. Lösningen för dig som spelare, som vill bryta dig ur ett trist mönster – du har säkert lovat dig själv att köpa mindre och spela mera flera gånger – är som så ofta att organisera dig; i en spelförening eller motsvarande hittar du förhoppningsvis tillräckligt med hjälp med logistiken för att få spelandet att fungera, och med lite tur kan ni äga spelen gemensamt istället.

Karl Bergström, som förutom en blygsam rollspelssamling faktiskt inte äger särskilt många spel själv.