Kylan biter tag och får min röda dräkt och långa halsduk blir vit av frost. Jag hukar och kämpar mig fram när jag hör någon som visslar bakom mig. Jag vänder mig om, där står en främling som kommer upp nära, visslar och delar med sig av sin värme, frosten smälter bort och vi kan fortsätta framåt, så länge vi bara håller oss nära.

Journey är ett litet spel om en pilgrimsfärd. Det kom 2012 och sedan jag skaffade det tar jag upp det då och då. Det ger mig  känslan av någon form av avslappnad meditation än ett vanligt spel. I bland kan man träffa på andra pilgrimer, det går inte att prata mer än via visslingar. Ett sätt för att kunna spela i hop med främlingar, men helt undvika den dåliga ton som många håller på nätet.

Det har hänt ett antal gånger att jag stött på folk under min färd. Oftast så visslar vi bara lite på varandra, går ett tag i hop men inte mycket mer än så. Men när jag spelade för några dagar sedan var det annorlunda.
En bra bit in i spelet, när ens lila rödklädda figur tagit sig upp för berget kommer snön och kylan. Det är svårare  att ta sig fram, den långa halsduk som används för att kunna flyga slits sönder och det går långsamt att röra sig. Det var här som främlingen dök upp.

Jag kände  en otroligt stark samhörighet med en främling någonstans i världen. Vi kunde kommunicera ordentlig med visslingarna. När de flygande varelserna som försöker hindra resan började dyka upp gömde vi oss i hop, sida vid sida. När kusten var klar visslade vi för att gå vidare. När vinden var stark och ville dra oss med så väntade vi på varandra, hjälptes åt.  Vi höll oss tätt intill varandra, sjöng för varandra så att frosten då släppte från våra kläder. Det värmande fint, värmande även i mitt vardagsrum och i mig. Jag och den här personen hade samma mål, och vi strävande mot det utan att veta något alls om den andre. När vi i slutet närmar oss toppen såg jag att min nyfunna vän börjar sacka efter. Även om jag vet hur spelet är uppbyggt så försökte jag få med hen. Visslar svagt, så svagt att det knappt hörs. Det hugger till i bröstet när hen faller ner på knä i snön. Jag står still ett tag, ensam, innan jag tar några stapplande steg själv. Blicken vänd bak när jag tillslut själv faller ihop.

Jag har ingen aning om vem den här personen var, jag träffade flera under den här resan men de var mer som de brukar, någonstans i närheten, på sin egen resa. Men vi två, vi fick något, ett band. Vi kommer aldrig mötas igen, aldrig veta vilka vi är och jag kommer aldrig veta om hen kände det samma. Men jag hoppas det, jag väljer att tro det. journey-game-screenshot-20-b