Det kan verka helt rudis att skriva en recension om ett spel som befinner sig i alfastadiet. Men med tanke på vad förhandsförsäljning innebär som marknadsföringsmetod idag så tillåter jag mig KANSKE att göra ett undantag.

Det kan komma att bli fler, för jag tycker faktiskt att det är ärligare av utvecklarna att sälja en produkt som man förklarar är under utveckling, än som det varit de senaste åren, att stora förlag tvingar ut produkter på marknaden som tar månader av patchande innan de håller måttet. Ärlighet är sexigt, ärlighet ska premieras!

Jag har nämligen gjort det här förr, köpt spel i utvecklingsfasen eftersom jag blivit såld på konceptet och tyvärr måste jag säga att majoriteten av dessa produkter aldrig någonsin växer i sina skor. Mount&Blade är kanske det bästa undantaget. När svenska Paradox lade vantarna på detta lilla turkiska utvecklarpar hade spelet redan tusentals kunder bundna till sig över hela världen. Alla förenade i ett historiskt intresse. Lockade till spelet genom mun-till-mun metoden (eller vad man nu ska kalla det när man talar över nätet).
Nu, med olika crowdfundingsajter och Steam:s ”Greenlight” så har den här metoden blivit rumsren. Man höjer inte nämnvärt på ögonen när någon vill att man ska köpa grisen i säcken. Särskilt inte som man byter vokabulär med jämna mellanrum. Nuförtiden ”bjuds man” nämligen in, man får en ”Early Acess” till den innersta kretsen om man är beredd att vifta med VISA-kortet en stund. Ett något lägre pris gör dig trots allt något mer riskbenägen. Lite som att få prenumerera på Scientologernas ritualer blandat med med känslan av att kanske vara en del i möjliggörandet av otroliga idéer. Det är lite som att ha ett fadderbarn, fast mer egoistiskt.

Varför Prison Architect frammanar detta undantag, det vill säga behovet av att framställa en förhandstitt, är tydligt. Här är ett spel som man ska förväntas ha något lägre förväntningar på eftersom det just inte är klart. Dock klart nog, enligt utvecklare och distributör att sälja betatestningsmöjlighet för stålar, utan att blinka två gånger. Det är även min åsikt och den åsikten har jag betalat för.

Jag är ju lite torsk på simulatorer och micromanagementspel. Bygga hotell och dra tunnelbanelinjer är avkoppling för själen. Desto mer intrikata system som är beroende av varandra, ju bättre stänger jag av det som stressar upp mig i verkliga livet. Vissa åker till Mallorca, eller rensar ogräs i trädgården. Jag spelar simulatorer.

Prison Architect är ett sådant spel. Ganska avancerat, tillräckligt verklighetshämmande. Du bossar över ett fängelsekoncept vilket du själv lägger grunden till. Viss tidspress finns eftersom det skickas fångar till dig med jämn intervall. Det gäller att ha en bra balans mellan förtryck av fångar och välmående av sin både personal och interner. Man kan självfallet klämma ut beväpnade vakter överallt och bara husera slöddret, men olika statliga påbud med medföljande ekonomisk uppmuntran, gör att du frestas att utveckla en hel del rehabiliterande insatser. Avgiftning, psykologbesök, utbildningsinsatser och interna arbetsprogram finns som verktyg och utmaningar. Precis som jag föreställer mig att det funkar på en riktig anstalt.

Det lunkar på i ganska bra fart, för tiden flyger iväg. Kanske för att man känner att man alltid har något att pilla med. Det är alltid någon arbetare som behöver komma in i ett utrymme med för hög säkerhetsklassning, eller en fånge som håller på att gräva sig ur dina säkerhetsutrymmen. Det är ganska rogivande att bara betrakta. Grafiken, som jag förövrigt hoppas man behåller, påminner om Southparks klassiska blobbar. Enkla, men med tydliga särdrag och varje fånge har en egen personlighet. Det är nästan mysigt att följa dessa människoöden och att försöka få dem att rehabiliteras tills de en dag släpps fria från dina domäner.

Men vad händer med spelet om man beslutar sig för att ändra på något av detta? Håller min recension då? Är det ens någon mening med att förhandstitta på en produkt som är under ständig utveckling? För hur klart jag än tycker att spelet är, så är det ytterst lite som krävs för att balansen sätts ur spel, som utdaterar min betraktelse. Skillnaden mellan konsumentupplysning och propaganda blir inte ens hårfin, för kvar är inga garantier för att produkten jag upplever är lik det du ev. luras att spela. Den ärlighet som finns i att saluföra en alfa-utgåva fortplantas inte nödvändigtvis i skribentens välmenande ord.

Det är en ständig utmaning att göra spelen rätta. En balansgång som troligtvis är svårare när man recenserar spel man köpt eller valt av egen fri vilja än om man har en redaktör som ger en olika titlar i uppdrag. Det lär inte bli lättare när man satt sig i situationen att köpa in sig i en utvald skara. Med VISA-kort eller som hårt ideellt arbetande betatestare. Oavsett vilket så investerar man något. Man låter sig färgas. Jag ska tänka på det nästa gång jag läser en förhandstitt hos någon av de stora recensionsdrakarna i spelbranschen. Om jag lyckas hålla mig ifrån att bländas av hur sexig den inre kretsen verkar vara när man står precis utanför. Med handen på den gapande plånboken.

Och vem försöker jag lura, Mount&Blade förädlades väl typ inte ett skit när Paradox tog över som utgivare. De sade till utvecklarna att biffa på lite fler byar och skit i den tidigare helt miserabla kampanjkartan och sen krängde dom ut spelet i miljarders miljarder utgåvor till inte ont anande kunder. Visst, det hade sina kvalitéer, men hypen hade milt sagt gjort sitt.

Så vi säger så här istället. Jag drog ner ett kul fängelsespel. Det var fängslande. Testa gärna om du har inte en riskkänslig plånbok och inte lider av klaustrofobi!