85
Ett bra rollspel med charm, humor och en god portion allvar

Vi befinner oss på en båt, fångade på grund av den magi som kallas source vi bär inom oss. Den har fått hemska varelser att vakna och satt hela landet i fara.
Vi har fått halsband som hindrar kraften.

Jag själv har tagit kontroll över Lohse, en känd musiker som har något mörkt i sig som i bland vill ta över, vilket fick hennes publik att slita varandra i stycken. Men hon vill bli fri, både från detta och halsbandet som tvingats på henne för att hindra kraften. Nu gäller det bara att besegra det och ta sig i från den ön där hon satts i fångläger, med nya vänner till hjälp.

Först vill jag göra klart att jag inte spelat hela spelet. Jag är ungefär trettio timmar in när den här recensionen skrivs.  Jag vet inte hur mycket det är kvar, men jag har  fått en bra känsla för spelet. Jag har spelat på PC men spelet finns även till Xbox och Playstation.

I Divinity: Original Sin 2, skapat av Larian Studios, kan spelaren skapa en karaktär från grunden, eller välja en av flera förskapade. De senare har en mer utvecklad bakgrund som kommer fram under historien. De går även att ändra det mesta med dem, så som utseende och klass. De har även i bland speciella alternativ i dialoger med NPC:er. Även egenskapade har vissa variationer i dialoger som spelaren kan välja under skapandet.

Spelet är ett turordningsbaserat rollspel, upplagt på ett sätt som gör att det inte håller spelaren i handen men utan att bli för svårt.  Det gäller bara att i många fall läsa loggar för att komma vidare. Eller i vissa fall, snubbla över saker av ren tur.

Dock så kan även uppdrag bli omöjliga att klara. Om någon du måste prata med är död så är även uppdraget det. Det kan jag tycka är bra, men i vissa fall kan det bli lite märkligt. Ett exempel gäller ett uppdrag kopplat till en av följeslagarna.  Personen som karaktären vill döda lever fortfarande, men det spelar ingen roll eftersom det har gått för lång tid. Saker som skedde precis i början, innan jag valde att ta med henne har gjort det omöjligt. På den nivån så tappar spelet giltigheten den annars har för att ett uppdrag att bli omöjligt.

Överlag är spelet väldigt charmigt och har en stor dos humor. Allt från lite mer morbid humor som avhuggna levande huvud som bråkar. Eller en mer charmig typ som när en pratar med hundar och de är väldigt hundiga och lite korkade. Jag kan verkligen rekommendera att välja förmågan pet pal för att kunna prata med djuren. Det ger ett helt nytt lager med humor och allvar. Vissa saker som drabbar djur i det här spelet är nämligen väldigt sorgliga.

Överlag så är dialogerna bra, alla har inspelat tal med överlag duktiga röstskådespelare.  Det är även värt att understryka att spelet ger alternativ för att ha fysisk kontakt, något som berättaren i spelet ofta nämner. Om någon är ledsen kan ett alternativ vara att stryka personen över kinden. Något som ger en större närhet till spelet.

Jag tycker om grafiken. Det är mycket färger, vilket ger ett varmt intryck men utan att bli för mycket. Även ljudbilden och musiken höjer spelet även om det på intet sätt sticker ut. Det känns som musiken till ett fantasyspel, inget mästerverk, men inte heller dåligt.

 

Jag har spelat spelet i co-op med min sambo via LAN. Vi har alltså suttit vid varsin dator bredvid varandra och lätt kunnat prata, vilket är av största vikt för att var och en ska veta var en ska ta vägen och hur en ska lägga upp striderna.

Överlag tycker jag att det fungerar bra att spela i hop. Det är inte svårt för oss att sätta upp en lobby och spela i hop. Dock så finns det några saker som kan vara lite problematiska. En av dem är hur spelet inte riktigt verkar förstå att man spelar i hop alltid.

Ett exempel är hur min karaktär hade ett föremål för att bli teleporterad till ett speciellt ställe. Men bara jag och min följeslagare fördes dit. Sambons blev kvar utanför och hade inget sätt att teleporteras. I bland känns det som om vi räknas som två grupper men oftast en.

Annat var när vi ville byta ut en av våra följeslagare.  Dock så kunde inte sambon, som för tillfället styrde följeslagaren göra det. För jag var den som en gång rekryterat honom. Vi fick alltså ändra för att kunna skaffa oss en ny följeslagare. Något som känns lite märkligt och omständigt.

Nästa problem kommer i bland om vi har klarat ett uppdrag som ger ett speciellt pris så får bara en det. Det är egentligen inget stort problem då en såklart kan turas om att få belöningen, eller bara ge mellan varandra. Men på någon nivå kan jag ändå känna en sån där barnslig känsla av att det är orättvist.

När det kommer till normer märks det att Larian Studios inte fallit i de vanligaste fällorna och stärker tråkiga normer som annars är vanligt inom fantasyspel. Bland det första som händer är att det är möjligt att flirta med personer av samma kön. Något jag som spelar en superstjärna uppskattar. Män och kvinnor har lika stora möjligheter i spelet. Ibland fann jag mig själv av ren vana säga han om fiendesoldater för att sedan se att de var kvinnor. Dock så faller spelet lite i fällan av att någon kvinnlig karaktär som är den typiska förförerskan och att vissa rustningar, åtminstone de som inte är tunga, är väldigt utmanande när de hamnar på en kvinnlig avatar.

Slutligen så vill jag även påpeka att med undantag av ödlan och skelettet är de färdigskapade karaktärerna i spelet Loshe, Beast, Sebille och Ifran vita. Det här går som jag nämnde ovan att ändra på den egenstyrda avataren, men jag tycker ändå det är synd.

Som i många rollspel så spelar striderna en stor roll. Dessa är som nämnts ovan turordningsbaserade. Det gör att det i bland kan ta lite tid när en spelar i co-op. Men det är överlag roligt och kräver en del planering då mycket spelar in för att det ska gå bra. Sådant som var karaktären står i förhållande till de andra, att vara högre upp med långdistans ger mer skada. Eller att lyckas göra andra långsamma, galna eller få dem att trilla. Det finns många olika sätt för att göra striden mer intressant.

En sak jag även vill nämna är att vi har stött på några buggar, en som kändes som den förstörde spelet och vi fick gå tillbaka till en äldre sparning. Den gjorde så att alla recept vi lärt oss bara försvann vid ett tillfälle. Det här är något som säkert kan ordnas, eller kanske har ordnats i en patch, men jag vill ändå nämnas att det fanns buggar som förstörde spelet när jag spelade det.

Så sammanfattningsvis.
Det här är ett bra rollspel, med charm och humor och en del allvar också.
De är en del som känns igen från fantasy överlag, men faller inte in i de värsta fällorna mer än kanske att vissa kvinnor har väldigt lite kläder.
Det är grafiskt fint med mycket färger och har en trevlig ljudbild.
Det fungerar bra att spela med andra med några undantag som nämnts ovan.
Striderna är roliga och spelet flyter bra.
En rekommendation för alla som vill ha ett spel som inte är överdrivet svårt men ändå inte håller en i handen.

 

 

Recension – Divinity: Original Sin 2
Utseende85
Personlighet90
Co-op80
Smidighet85
Läsarbetyg0 Betygsätt0
Positivt
Stridssystem
Charm och humor
Dialogerna
Roligt med andra
Negativt
Speldödande buggar
Lite onödigt krångel vid co-op
85
Ett bra rollspel med charm, humor och en god portion allvar