Mängder med fans har otåligt väntat på att Wayward Manor äntligen skulle släppas. Ett spel signerat kultförfattaren Neil Gaiman, kan det bli bättre?

Det ska förtydligas att spelet inte är producerat eller i sin helhet skrivet av Neil Gaiman, utan ”baserat på en originalberättelse av”. Det är också han som gör berättarrösten i spelet, vilket såklart är en bonus för hans fans. Hur mycket han varit inblandad i övrigt är oklart.

Sättningen för spelet är ett gammalt slitet hus på 1920-talet. Huset är missnöjt med den halvgalna och smaklösa familjen som bor där, och tar dig, ett spöke, till sin hjälp för att bli av med dem. Varje nivå i spelet är ett pussel där du ska använda dina krafter för att skrämma olika familjemedlemmar med just det som de är mest rädda för.

Utvecklarna har marknadsfört spelet som en äventyrs/pusselhybrid, och vi var nog många som hoppades på något i stil med Familjen Addams möter Monkey Island. Om Neil Gaiman är inblandad är det väl inte så konstigt att förväntningarna blir stora på just själva berättelsen?

Tyvärr är det just där som Wayward Manor brister. Jag skulle absolut inte kalla detta för något annat än ett renodlat pusselspel, och bakgrundsberättelsen är ganska ytligt applicerad. Det saknas spänning, engagerande karaktärer och stämning. Därför är min initiala känsla en djup besvikelse. Spelet är helt enkelt inte i närheten av vad jag hade tänkt mig.

Men om jag nu ska försöka lägga mina uppblåsta förväntningar åt sidan, och istället försöka ta spelet för vad det är, så är det väl ett småtrevligt och snabbspelat pussel. Det handlar i väldigt hög grad om att klura och upptäcka möjligheter på egen hand, du får bara ytterst små hintar om vad du förväntas göra.

Jag tycker generellt att banorna är för enkla, men å andra sidan får jag en liten aha-upplevelse efter varje nivå när jag ser vilka achievements som finns – eftersom det samtidigt ger tips om alternativa sätt att lösa banan. Klarar du att skrämma upp familjefadern utan att supa honom full? Lyckades du få farfar att skjuta sig själv med en pil? Om man gillar spelet finns det alltså absolut utrymme för att spela igenom det flera gånger och försöka hitta nya sätt att lösa banorna.

Känslan som dröjer sig kvar är ändå att det här inte var så mycket att hurra för. 27 banor, bara knappt 4 timmars speltid, lite klumpighet i kontrollerna och brist på engagerande berättelse blir tillsammans mest blaha. Jag går och läser en av Neil Gaimans böcker istället.

Äventyr5
Pussel95
Design70
Stämning30
Läsarbetyg0 Betygsätt0
50
Spökbus